Om oss och kring oss, avsnitt 22

 

Hej på er alla, stora och små – vakna och trötta, arbetande och lediga, glada och sorgsna – och alla andra!

Välkommen till det 22 avsnittet av chodden Om oss och kring oss, med Jolin och Heidi!

H: Hej Jolin! Det är länge sedan, många dagar och timmar, sedan vi senast choddade. Vilka tankar och känslor väcker det?

J: Hej Heidi! Det är faktiskt väldigt länge sen vi senast choddade. Det var påsktider senast, enligt dokumentet. Men stämmer det verkligen?

H: Jo, det stämmer verkligen.

J: Inte konstigt att jag irrade omkring lite. Innan jag hittade rätt. Men det är bra. Om du kommer ihåg, så när vi började var vi överens om att vi bara ska chodda om vi har nånting att skriva om. Och om inte, så choddar vi inte. Chodden ska inte fungera som nånslags … ja vad. Vad vill vi egentligen att chodden ska och inte ska? (Nu inser jag att jag det här inte alls var det vi skulle skriva om, men kanske vi ändå kan påminna oss om vad det här egentligen är och vad det kan bli?)

H: Oj, ja – inte svårt kanske, men ändå lite svårt. Vad är och vad är inte – en chodd. Jag tycker att du sammanfattade det ganska bra, utan att gå in på specifikt innehåll. Vi choddar bara om vi har något att chodda om. Och det har vi nu. Den här gången blir det en text-chodd, eller ja, det är det ju alltid. Den här gången blir det en litteraturchodd, eller ja, det är det ju alltid. Men, den här gången blir det lite rar, litterär process i realtid.

H: (ska jag börja, ska du?)

J: Jag kan börja! Förlåt, det tog en tid. Jag bläddrade snabbt i tidningen, för att hitta en mening att börja med. Nu kommer den! Jag sätter bara titel först.

 

******

 

“Släpp hästarna fria!”

“Man skulle tro att folk inte ljuger om en sådan sak, men tydligen tror många att vi aldrig kollar vidare”, skrattade Bert på andra sidan om det massiva skrivbordet. Per böjde nacken.

Det var ett skrivbord men det användes också som matbord, speciellt vid frukosttid. Kaffekopparna och faten stod sedan framme hela dagen. Ibland tog sig någon en slurk, lite i smyg – också sådana saker ljuger människor om, skrockade Bert, än en gång.

Per tog en tugga av det hårda brödet. Det hade varit hans tur att gå till butiken, men han hade glömt – igen. Men det ville han inte säga. I stället åt han rågbrödet som hade hunnit torka i kanterna.

“Vi borde köpa en brödrost. Folk tycker om rostat bröd. Med sylt. Fast man kan också sätta honung på. Det passar bra med ost”, sa Per som inte ville fortsätta prata om de där lögnerna som han visste snart skulle komma fram.

Bert och Per, Per och Bert. De hade bott tillsammans så länge de kunde minnas, och det var länge. Ingen visste riktigt hur de hängde ihop. Vad de släkt? Var de vänner? Var de bröder? Var de ovänner? Eller något helt annat? Rostat bröd, att tycka om röstat bröd – det hade de gemensamt. Men brödrosten, den de haft och ägt, stor sedan en tid tillbaka uppe på den högsta hyllan i köket. De misstänkte att det berodde på att den gått sönder i något skede.
“Ja, en brödrost, en brödrost ska vi köpa”, sa Bert. “Kanske redan idag”.

Något mera sa inte Bert. Han steg upp. Torkade sig om munnen, vek ihop tidningen och gick iväg. Per satt ensam kvar vid bordet. Så var det ofta. Per satt ensam kvar vid bordet medan livet var det som hände nån annanstans.

Men inte den här gången.

“Jag kör in till stan och köper brödrosten. Och honung!”

 

*****
Den stora efterfrågan

Isabelle gick hem genom regnet. Det hade blivit höst och de första störtskurarna hade hamrat mot marken de senaste kvällarna. Dropparna gjorde små gropar i sandkanterna bredvid asfalten.

“Det finns så otroligt mycket av dem och de är fulla av gift”, tänkte hon, och såg fram emot att komma in i värmen.

Isabelle visste inte om det var sant. Eller hur sant det var. Det var något hon hade läst i nån blogg. Eller var det kanske i tidningen? “Varje droppe vatten är en droppe gift.” Hon tänkte att det kunde vara sant. Varje droppe vatten kunde vara en droppe gift. Men betydde det inte då att varje droppe vatten kunde döda? Åtminstone typ en myra.

“Hur många myror fick sätta livet till när stormarna drog förbi, kanske hann de flesta ändå hem till sina myrhus och myrstugor, myrstackar utan att träffas av de enorma dropparna. De enorma vattendropparna. De enorma giftdropparna”, tänkte Isabelle.

Hon tänkte så mycket. Men det gjorde ingenting.

“Jag hoppas att Annie föds som en myra i nästa liv. Och jag hoppas att hon inte hinner hem till sitt myrhus eller sin myrstuga innan ösregnet”, sa Isabelle högt för sig själv och hoppade i en vattenpöl så att vattnet stänkte.

Hon kände sig aningen illa till mods men ändå så energifylld. Det var alla det där tankarna på gift som piggade upp henne denna vanliga dag.

 

*****

 

J: Ännu en? Det här är ganska roligt!

H: Ja! En till!

 

*****

 

Ö

Spjälgardiner, rullgardiner, lamellgardiner. Det var svårt att bestämma vilka som skulle fungera bäst. På morgonen skulle det vara mörkt, på dagen ljust, på kvällen skulle ljuset låsas inne och på dagen skulle ljuset bjudas in.

Det fanns så mycket att tänka på, så mycket att ta ställning till. Vad skulle de ens börja. De hade beställt hem kataloger. De hade gått i affärer. De hade kollat genom de flesta nätbutiker men ännu inte kunnat bestämma sig.

“Jag tänker sen inte beställa något från nån av de där kinesiska nätbutikerna. Man vet inte vad man får för gifter därifrån. Och jag vill absolut inte ha nånting i grälla färger. Det ska vara stil över det hela. Style.”

Dagarna gick, och nätterna. Ljuset kom och ljuset gick. Man vänjer sig vid allt, eller åtminstone vid det mesta. Men de saknade ändå den där möjligheten att stänga ute det som skulle stängas ute och inne det som skulle förbli inne. Med stil. Och stilen, ja, det var stilen som var problmet, var det inte så? Stilen, egentligen var det stilen och inte gardinerna. Men så en dag:

“Nej.”

“Vad då nej?”

“Nej, sa jag.”

“Jo, jag hörde dig.”
“Det är varken stilen eller gardinerna. Det är du.”

“Det är inte gardinerna som ska in…”

“Va?”

“Det är du som ska…”

“Ja?”

“Det är du som ska ut. Persienner. Jag har länge tänkt på persienner. Men det är ju inte sådana jag vill ha. Också jag ska ut, gå ut, men bara en stund. Gå ut och odla perenner. ”

 

******

 

H: Hahaha, sorry… eller inte alls sorry. Jag tycker den blev så där sorgsligt rolig att jag måste skratta lite, för att klara av det hela.

J: Ja, hmm… jag tror jag ska ta och googla vad lamellgardiner är för nånting. Eller vet du?

H: Jag tänkte faktiskt på det, då när du skrev det, där i inledningen. Och det enda jag kunde tänka på var svampar. Lameller under svamphatten. Men är inte lamellgardiner och spjälgardiner samma sak – och samma sak som persienner? Är det? Varför finns det så många ord för samma sak. Och är det verkligen exakt samma sak, om det finns olika ord?

J: Nu googlade jag. Och lamellgardinernas spjälor är andra vägen. Lodrätt, verkar det som. Men det var en snabb googling och sånt ska man inte lita på. Eller, mig ska man inte lita på. Men det här var både roligt och inspirerande! Littchodd eller fickchodd?

H: Ah! Nu tror jag att jag vet. Eller jag får i alla fall en bild i huvudet, eller åtminstone några konturer. Ja, tummen upp och alla världens positiva smajlis för littchodden, fickchodden!

J: Jag tänkte som fiktion-chodd, men det blev ju dumt och jag vet inte varför jag satt in ett c. Men kanske vi kan fundera på namnet till nästa gång?? Eller så kan någon hängiven choddföljare kanske tipsa oss om ett namn?

H: Ja!

J: Ska vi ordna en tävling? Den som kommer på ett bra namn får ett alster av oss? Det skulle vara den första choddtävlingen någonsin!!

H: Ja! Härmed är choddtävlingen utlyst! Skicka in det förslag genom att kommentera på valfritt socialt medium! Och med det kan vi väl börja avsluta! Tusen tack till alla som tittat och lyssnat och spejat och… tystnat… (!?)

J: Ha ett skönt veckoslut eller en skön vecka. Beroende på när du läser det här! Tack och hej!!!

 

Advertisements

Om oss och kring oss, avsnitt 21

 

Hej hej, hemskt mycket hej. Hej på er alla och envar! Välkomna till detta avsnitt av the one and only chodd: Om oss och kring oss, med Jolin Slotte och Heidi von Wright. Idag tar vi oss an det bästa och mesta i dagen. Sådant vi alltid undrat över och velat veta mer om, sådant vi kanske aldrig överhuvudtaget reflekterat kring – och mycket, mycket annat!

H: Jolin, hur är läget denna rosa dag!

J: Hej Heidi och hela vårt trogna choddgäng! Läget hemma i Sjundeå är lite si som så, soligt, men inte så rosa och så här på vårvintern betyder ju solen för många av oss återkommande huvudvärk, eftersom det är så jättejättesvårt att komma ihåg att skaffa de där solglasögonen som skulle göra att man kanske kunde undvika dem. Men mest är det nog bra så här en helt vanlig torsdag, som förstås inte är helt vanlig, eftersom det är påskvecka. Vet du, först av allt vill jag komma med en (jissus så svårt att hitta ord) b-e-k-ä-n-n-e-l-s-e var ordet jag sökte. Igår hade jag en dotter hemma från skolan, eftersom hon fortsättningsvis var förkylningskrasslig och vi åt påskchoklad som efterrätt på lunchen. – Nu undrar du/ni kanske varför jag bekänner det här – det kunde jag ju ha tagit med mig till graven. Men, jag känner att det här med bekännelser är lite av dagens melodi. Eller vad tycker du, Heidi?

H: Hmmm… ja, det finns väl lite väl många bekännelser av alla möjliga slag i dagens märkliga värld – och en del är ju inte alls bekännelser, och andra som borde bekänna ett och annat – inser det aldrig. Men jag kan ju kanske lite gissa mig till vad din bekännelse är, och jag tänker mig att det kanske är en “bekännelse”?

J: Hjälp? Har jag gjort nånting annat än smygätit choklad? Okej, på måndagar äter vi ofta en glasspinne i hemlighet med samma dotter.

H: Nåmen herregud? Ja, hmm… jag trodde att bekännelsen, eller “bekännelsen” var att du egentligen inte tycker om choklad. För det är ju typ min bekännelse. I 90 % av det som är fallet, tycker jag inte om choklad. Kanske till och med 95 %, men sedan ibland, riktigt, riktigt ibland kan jag tycka att det var/är gott med choklad – gott med lite choklad. Men bekännelsen var alltså att ni ätit påskgodis före det egentligen var påsk?

J: Åh så intressant! Vad vi uppfattar som bekännelse! För mig känns det ju lite oärligt att i hemlighet ha ätit nånting som ⅗ av mina familjemedlemmar tycker jättemycket om. Det är ju inte så snällt mot dem. Men du har helt rätt, jag är ju inte en av de där ⅗ , så jag kunde ju ha låtit bli på grund av det. Men vad är bekännelsen? Att jag gjort nånting dumt och oärligt, eller att jag inte kunnat kommunicera det på rätt sätt? Det verkar ju vara en av de stora synderna i dag, att man gör sig själv missförstådd. Inte att man gör dumt. Nu tänker jag förstås på alla offentliga ursäkter som vi fått höra på sista tiden (igen).

H: Ja – välkommen till den vulgära världen! (Jag säger det inte till dej och alla som läser detta, mer som en – ja, vad? Retorisk utsaga till mig själv…). Men märkiga världen, varje dag, lika vulgär, kanske till och med ännu hemskare än igår. Det är ju verkligen konstigt om man verkligen börjar tänka på det. Hur kommer det sig att alla de där som befinner sig i en eller annan ledande position tar till tvivelaktiga metoder. Tänk om de kunde tänka. “Ok, nu är det jag som har det största ansvaret här, nu ska jag vara en snäll, förstående, chef – men ändå lite sträng – så att saker och ting blir gjorda.” Och ja, jag fattar ju att det också finns alla de här cheferna, och det är ju säkert 1000 gånger lättare att skriva det där än att verkligen handla så. OCh sedan finns ju alla de där människorna som chefen ska chefa över – och de är ju knappast heller snälla, rosenbubbliga typer. Så var ska man sätta in kraften? Varför kan vi inte alla vara snälla mot varandra? Och sedan blir ju kanske det också problemet, vi tror att vi är snälla, och upplever att vi är snälla, och så blir ju problemet att vi kommunicerat nåt annat än snällheten – eller har vi verkligen det? Eller har vi bara varit ignoranta, självcentrerade och haft en vision, som varit så långt ifrån det, andra inom samma institution/helhet haft.

Åh. Fattar du vad jag menar? Fattar jag själv?

J: Jag tror jag åtminstone fattar en del och kom genast på en lite genant grej. Eller egentligen är det väl inte genant i sig, men att jag kommer ihåg den som nånting märkvärdigt, som nånting som satt ett spår i mig och det i sig är kanske lite genant. Jag har vissa “små” händelser i mitt liv som jag kommer ihåg, eller små insikter jag fått under små händelser som har blivit väldigt betydelsefulla och det här är en:

Jag höll jättelänge på med teater och var med i diverse pjäser och spelade många roller – också inte så trevliga rollpersoner. Och i arbete med en pjäs och en roll fick jag (tack vare en god regissör) insikten om att ja, jag kan inte spela den här dumma, idiotiska människan som dum och idiotisk, för hon tycker ju inte själv att hon är dum och idiotisk, utan hon gör, handlar, tänker och säger så som hon själv uppfattar att är, om inte rätt, så åtminstone hennes enda möjliga sätt att handla, göra, tänka och säga. Ingen går ju omkring och tänker (eller jo, säkert nån, men jag tror att de är i minoritet): Nu ska jag behandla en annan människa så här för att jag är dum.  – Man väger väl sitt sätt att handla mot andra sätt att handla och så väljer man fel, även om man tror att man gör rätt. Och kanske man dessutom alldeles för många gånger blivit uppmuntrad när man gjort nånting fel. Om vi t.ex. Tänker på personer i chefsposition som säger något vulgärt eller tafsar på sina anställda, så kanske de här fått höra skratt av sina medmänniskor och uppmuntran tidigare nångång när de gjort det. (Om du förstår vad jag menar, även om jag inser när jag väljer mina ord att jag är ute på farligt vatten och jag inte är helt bekväm med hur jag formulerar mig). Men jag kommer ihåg att jag också läst nån undersökning nångång om just att sexuella trakasserier – och också våldtäkter händer mera i miljöer där ingen i något skede säger att beteendet är dåligt. Jag vill inte använda ordet “grabbiga” miljöer, men jag vet inte riktigt hur jag ska formulera det så här snabbt. Men alltså miljöer där man inte respekterar andra människor integritet och de facto uppmuntras till att inte göra det. Där är steget mindre till handling.

H: Ja. Hmmm… Ja. Bra skrivet. Jag har egentligen aldrig spelat teater, kanske en gång i lågstadiet. Men jag gillade det inte alls. Ja, jag kunde nästan inte göra det. Jag blev så självmedveten och helt stel av … ja, vad… inte skräck, skulle jag tro. Men en känsla att det här är så märkligt. Hur kan jag vara någon som inte är jag, spela upp saker och ting. Jag kunde ju liksom fatta, och fattar, att det är det som är skådespelarnas jobb, och jag tycker om, och har så länge jag minns tyckt om att gå på teater. Och på en del sätt kan jag ibland tänka att det skulle vara jätteintressant att försöka gå med i en teatergrupp nu. Å andra sidan tänker jag att nå huhu – det skulle jag aldrig klara av. Nu kom jag ju lite bort från ämnet kanske – off topic – som det ju heter… här och där, och kanske just i nätvärlden, väldigt mycket. Men, och som du skriver, så är det ju lätt att röra sig på farliga vatten, på tunn is … och nu är jag kanske on topic igen. Jag tänker mig att det faktiskt är en viss sorts människor som söker sig till teater och film (och nu pratar jag ju inte om ALLA), sådana som just är villiga att ta emot… nå nu hittar jag inte ordet… utmaningar, gå in i konsten – och förstås tycker tex. författare också om det, vill göra det – men det är ändå olika sätt, tänker jag mig. Och att det kanske just därför kan uppstå just arbetssituationer där gränserna blir jätteoklara.

J: hmm…. Jag försöker lite nu greppa det här, för att spegla det mot nånting annat. För jag vet inte, men jag håller nog inte riktigt med dig där. Jag tänker att gränser kan bli oklara i vilken miljö som helst om inte det finns riktlinjer och om inte människorna i miljön säger till när något inte är okej. (Det här blev nu riktigt kryptiskt…) Men alltså om det skulle vara så där, så betyder det då att en hälsovårdare som blir trakasserad av en patient eller en patient som blir trakasserad av en läkare eller en elev som blir trakasserad av en klasskompis eller en anställd inom den ortodoxa kyrkans om blir trakasserad av den där ena mannen som idag är i domstol för att få svar på om han fick sparken på felaktiga grunder – ja, söker de också utmaningar? Eller varför är gränserna otydliga där? I de här miljöerna? Nu kommer min enväldiga och inte särskilt genomtänkta teori: jag tror att det handlar om individualitet, alltså “vår”/dagens syn på att individen är den som betyder mest – inte gruppen. Alltså man ska alltid ändå i slutändan tänka mest på sig själv. När det är så här, så säger vi inte alltid till när nånting som strider mot vår uppfattning om vad som är ok beteende, sker.

H: Jo, och nej, och jo. Jag tycker inte att det är samma sak. Eller jo, samma sak på det sättet – alla ska vara trygga på sin arbetsplats. Och det finns en hel mängd regler uppsatta för de flesta arbetsplatser, hur relationer ska se ut: vårdpersonal-patient, åh… nu kommer jag ju inte ihåg dina andra exempel riktigt. Och i många fall finns det ju inte problem där, reglerna är tydliga (och visst kan det finnas problem, men då finns det ett tydligt regelverk att titta på (och jag vet ju att det ändå inte är enkelt att lösa alla problem.)) Men sen i de där fallen där det finns en nyskapande tanke, man vill åstadkomma nåt som ingen tidigare åstadkommit – hur ska reglerna se ut då? En regissör vill göra en futuristic film of the future. Förstås, alla som är med i produktionen måste ju kunna garanteras säkerhet, och att arbetstiden är arbetstid och inte en plåga. Men sen finns ju just de där individerna, som tänker på, som kanske tänker på ett helt annat sätt – och inte fattar hur hen går upp och in i nåt som andra inte kan omfatta. Ungefär så, nu blev det kanske lite abstrakt igen. Och vet du vad. Nu måste jag strax gå iväg – världens härskarteknik blev ju det här…

J: Du ska få gå och jag accepterar din härskarteknik, eftersom det ju inte är en sån, utan jag visste från början hur mycket tid vi har. Gränserna var dragna. MEN jag vill ändå säga, att jag motsätter mig tankegången i alla fall, för den här regissören som gör det här futuristiskt futuristiska verket ska ju jobba med professionella skådespelarna som man kan förutsätta att kan jobba som skådespelare och har olika tekniker och metoder. Och att spela t.ex. Våldtäktsoffer kräver inte att du behöver bli våldtagen. Eller om du ska bli slagen behöver du inte bli slagen på riktigt. Om du som regissör vill ha ÄKTA känslor, så är du ute på farliga vatten om du inte litar på att din skådespelare kan spela de här äkta känslorna, utan du måste framkalla dem genom att vara ett rövhål.

Här är jag färdig att avsluta diskussionen för den här gången. Med tanken om att vi inte ska behöva vara rövhål, inte som individer och inte i grupp.

H: Och det håller jag helt och hållet med om, alla ord i det du skrev. Utan att för den skulle vilja deleata nåt av det jag skrev. Låt oss fundera vidare! Vi hörs nästa gång! Glad påsk och trevlig skärtorsdag (det var den där rosa grejen jag nämnde då i början)!

J: Åhhh… sidu jag är så hedning att jag inte fattade. Sorry! Bra grej! Och glad påsk!

 

Om oss och kring oss, avsnitt 20

https://vimeo.com/259311547

Hej och välkommen till det här avsnittet av chodden Om oss och kring oss. Vi, Jolin och Heidi, är om oss och kring oss av förväntan. Vi går i väntans tider, det gör vi mest hela tiden. Just nu är förväntningarna höga på ? allt. Den uppmärksamma choddnjutaren, choddkonsumenten, minns vår framgångssaga pitchchodden. Nu är Om oss och kring oss igen i pitchartagen. Nu kör vi! Häng med!

H: Jolin, hur känns det? Är du redo?

J:Jag är mer än redo! Alltid redo! (fast jag inte riktigt lyckades som scout då i tiderna). Men märkte du inte att jag var så redo, att jag redan höll på att skriva på din rad. Det är nästan det som är svårast med att chodda. HUR ropa och tala i munnen på varandra, när det helt enkelt inte går. Det är också svårt att avbryta varandra, vilket jag till exempel i dag också uppfattade i en diskussion i det klassiska mediet televisionen. Det var (än en gång) tal om sote och där satt fem personer runt ett bord (en journalist) och den där stunden, när en (en som i en av de där personerna runt bordet) vill avbryta och en (en som i jag som sitter och tittar på de fem runt bordet) ser smärtan i ansiktet hos de där i televisionen. De riktigt kämpar med att inte avbryta. Eller åtminstone ser de ut som om de verkligen funderar vilket alternativ som är bättre. Att avbryta och verka för burdus, eller att sitta och lyssna på strunt. Och inspirerad av den här diskussionen vill jag pitcha en programidé. Det är ju så att svenska Yle är ute efter nya programidéer och vem är inte bättre att bolla om sånt, än du och jag Heidi, som kommit på det unika, fantastiska, suveräna och världen runt älskade konceptet CHODDEN. Men, så här kommer det? ett program med titeln ?Saute!?, där deltagarna samtidigt ska lyckas sautera grönsaker perfekt OCH tala om sote. Eller undvika att tala om sote? jag vet inte riktigt vad som skulle vara roligare? eller, kanske de talar om sote, men man tar bort ljudet i efterhand, så man bara ser deras ansiktsuttryck medan de sauterar grönsaker. Vad säger du, Heidi?

H: Oj, oj, oj ? Det var många grejer jag hade velat avbryta dig mitt i. Haha, men ja! Voj saute, så bra idé. (Sorry, jag har nåt problem med min curser? det är nästan så jag must curse, för att säga det på swenglish…). Men alltså, hmmm? jo? kan du lite öppna upp det här med att sautera. Är det som dålig hälso-/sjukvård för grönsaker? Men innan du gör det, måste jag bekänna en sak – som handlar om det du skrev då tidigare. Scout. Scouting. Jag har ju varit scout. Och visst är det så, en gång scout, alltid scout? Jag sitter faktiskt här i min scoutskjorta just nu. Jag kan lägga upp bildbevis senare. Men nu, till sotesauteringen.

J: Ja, alltså för att vara helt ärlig, så måste jag ju nog googla det där med sautering innan jag kunde pitcha min idé. Och det som är riktigt kul är att det betyder ?hoppa? på franska. Så här står det på den första sidan som ploppa upp: Sautering är en metod som går ut på att maten under kort tid ska fara runt i pannan och bli ordentligt svedd utan att tappa sin fräschör och goda konsistens.

J: (nu är det rätt font? fortsätt?)

H: Jamen, det låter ju exakt rätt – MATRÄTT! Ha det hett om öronen men komma ut på andra sidan pigg och kry.

J: Bra, då har vi första pitchidén klar. Jag tänker mig att definitionen på programmet blir ungefär: ?ett skönt och ledigt diskussionsprogram, där det ibland kan bli hett om öronen. Lite humor, lite allvar, lite sjukdom, lite död och en smaklig måltid på slutet.?

H: Ja! Och vet du vad, kanske det kunde ingå i en större helhet matprogram. Matprogram är ju pop. ?Fru Kosts Frukost?, eller det kanske kan vara ett enskilt program. ?Allt du inte visste att du ville äta?, det låter som ett finlandssvenskt program. ?Eftersvetts efterrätt? – kaloribomber efter gympasset.

J: ?Lunch med punch!? ett program där man får se wrestlare kocka samtidigt som de klår upp varandra.

H: Och sedan åker de pulka på fastlagstisdagen. Och dricker punch.

J: Ja! Nu tror jag vi har kockprogramsgenren klar. Ska vi ta nån annan genre då?

H: Ja! Natur! Och så måste vi ju komma ihåg språket. Och språkriktigheten. ?Från fönstret? – korta upplevelser, korta inslag där finlandssvenska ser saker genom sitt fönster. Lite finlandismer måste man tåla.

J: Absolut! Den där idén gillar jag skarpt! Kan vi också ha en liten insert varje vecka med ?Ut på tur, alltid sur?, där programledaren/ledarna går ut och gå och svär över alla gatunamn på skyltar som är felstavade?

H: Ja! Och ?Lurt, sa räven om enbären?, fokus på sällsynta djur och bortglömda bär. Men alltså ?Ut på tur, alltid sur? det var bra!!! Det kunde göra sig både i tv och radio – och på många andra plattformer också. ?Platt form? – det kunde passa i kategorin matlagningsprogram. Delikata pannkakor. Hmmm? vilka andra områden, genrer finns det?

J: ANTIKVITETER!!! Dem måste vi få med och jag har en idé. Kommer du ihåg (den helt berättigade) skandalen från dansk teve, där programformatet gick ut på att äldre gubbar satt i en soffa och kommenterade kvinnors utseende? Det var något riktigt slibbigt.

H: Jag vet faktiskt inte om jag nånsin såg det. Tror inte det, men fortsätt.

J: Nej, alltså inte såg jag det heller, men läste (åtminstone rubriken) om det. OJ nej, nu kommer jag på ett nytt format, gällande det här med att man aldrig läser själva artikeln, utan bara rubriken. Men antikviteterna först! Ja, man sku ha gäster i en soffa, som inte alls har nånting att göra med antikviteter och så skulle man bära in föremål ett och ett och de skulle sitta och kritisera föremålet just så där som: ?åh, så bred den blir den där vasen vid höften. Den skulle jag inte vilja sätta min blomstjälk i.? eller ?usch vilken gammal tavla, man riktigt ser hur färgen bleknat. VARFÖR kan inte de här äldre tavlorna förstå att piffa upp sig när de kommer framför människor.? och så vidare?

H: Nå voj huh-huh. Ja, kanske det kunde vara nåt. Eller så absolut inte. Var går liksom gränsen. Eller finns det några gränser?
J: Den frågan kunde man kombinera med det där med att bara läsa rubrikerna. Var går gränsen? Kunde programmet heta. Ja, eller så det du föreslår? 🙂

H: Rubrik i kubik. Var går gränsen – rubrik i kubik. Det börjar ju faktiskt låta som finlandssvenska frågesportsprogram. Frågesport tycker jag är ett programkoncept som det finns både för få, och för många av, på samma gång – hur det nu är möjligt. Men, jag kom på en gre? haha. En grej, inte en grek. (Det där måste vara min vanligaste felskrivning?). ?Borta tja men hemma hemskt? – en tonårsserie. Jag kan inte riktigt lägga fingret på innehållet än, men kanske ett diskussionsprogram med tonåringar om jobbiga föräldrar.

J: Hmmm? men handlar inte alla tonårsprogram om jobbiga föräldrar eller åtminstone jobbiga relationer till föräldrar? Tänk om det i stället skulle vara en tonårsserie om en helt välmående familj i ett trevligt samhälle? Och ingenting hemskt skulle hända. Alls.

H: Ja, du har rätt. Vi måste tänka lite utanför boxen. Det kunde kanske utspela sig i Box, och heta i boxen. Nja.

J: Nu tror jag du tänker på den där lite porriga studentlivsserien, där de alla är heta i boxen. Två killar och en tjej som bor tillsammans i en liten studentlya.

H: Ja, det var ju det jag tänkte på. Fast jag tror att det är två tjejer och en kille. Eller så är alla bara människor.

J: Kanske det är två finlandssvenska tjejer och en finsk kille? (och förstås. Du har rätt. Inte två killar och en tjej.)

H: Klart jag har rätt. Men vad ska serien heta? ?Hyra för tre??

J: Jag tycker mitt förslag ?Heta i boxen? är bra. Och nu kom jag på ett frågesportsprogram som jag tycker vi ska pitcha!
?Heidi vet allt och det som inte Heidi vet behöver inte du heller veta.?

H: ?Allt du inte visste att Heidi inte visste, och ingen behöver veta?. Det blev lite konstigt. Ditt var bättre.

J: Jag kunde vara din sidekick och ha en egen liten hörna. Och varje gång som det behövs en liten adrenalinkick, så filmar man mig i mitt hörn, där jag sitter och halvsover och så kommer det färdigt skratt och jag kvicknar till och säger varje gång samma sak? ?Jag bryr mig inte.?

H: Och så sparkar du alltid till mig i sidan. Som en riktig sidekick. Hmm? men vår egen talkshow, det vore nåt.

J: Jäklar, det där såg jag inte. Jag är för långsam. Bra poäng, med sidekicken. Den får du. Poängen. Inte sparken. Inte vill jag sparka dig. MEN en egen talkshow kan jag ta med dig. Och då tycker jag vi kunde ha undertiteln (Jag vågar inte ännu föreslå titel) ?Också personer med livmoder kan vara roliga i Svenskfinland.? Vad säger du?

H: Nu blev det ju lite väl klurigt också för mig som är väldigt smart? Hmmm? Men alltså vi har talat om mat, natur, samhälle, barn, allt. Är det bara humoravdelningen kvar då? Eller ja, frågesporterna var vi ju redan inne på. Sådana kan ju vara lite både och, och alltihop. Humor. Det finns ju så sjukt många roliga kvinnor i Svenskfinland. Det är verkligen konstigt att så få av dem har egna humorprogram. Jag tycker tillexempel att ?Berätta om berätta?, kunde vara en titel. Men lite slö är den kanske. Och så är det trendiga ju att frångå det alltför tydliga berättandet. ?På spåran? skulle ju vara ett roligt frågesportsprogram, där två lag tävlar om vart man är på väg. Men det måste ju nästan vara nåt som nån föreslagit ren – för så smart tror jag väl ändå inte att jag är. Eller kanske, att ingen skulle ha kommit på det förr. Men hur skulle det vara med klassikern ?Om oss och kring oss??

J: Ja, jag gillar ju ?Om oss och kring oss?, men vi måste väl ha alternativ, så vi inte verkar för svåra att jobba med, som om vi inte skulle kunna vara flexibla. ?På spåran? har säkert kommit upp tidigare, men jag tror att det skjutits ner lika snabbt som nån sagt det, av den självklara anledningen, att det är så Hesacentrerat. Fast om det skulle handla om att spårvagnsrutterna varje gång var olika och det var omöjligt att hitta fram till adressen man ville komma till, så kunde det kanske fungera. MEN mitt förslag är ?På snåte?. Kort och koncist och så är det lite så där smått elakt, men ändå inte för elakt och lite roligt och vi kan sitta bakom ett bord och skratta i skägget åt våra egna skämt, utan att bry oss om de är roliga eller inte, för om nån klagar, så ger vi bara på snåte åt dem!

H: På snåte – om oss och kring oss.

H: Jaha, men ska vi skicka in pitchförslagen då? Det var väl inte så många dagar tills deadlinen?

J: Det tycker jag att vi gör! Och så tackar vi vår fantastiska choddpublik, som alltid är lika uppmuntrande. Jag tror att vi har den ljuvligaste publik man kan tänka sig faktiskt! (Jag har märkt att man ska säga så i amerikanska talkshows, så vi ska också börja med det, tänker jag. Fast vi menar det förstås på riktigt! Med de där amerikanska programmen är det svårt att tro att de är helt ärliga, medan vi är så ärliga att det ibland gör ont.

H: ÄRLIGT – härligt med Jolin och Heidi. (Det programmet sparar vi till nästa pitchomgång).

H: Tack och hej, vi ses nästa gång!

2018/03/img_9501.jpg

Om oss och kring oss – nu som ljudchodd

Tystnad.

Mera tystnad.

Det har gått rykten.

Har de grälat?

Har de försvunnit?

Var det så att Heidi flyttade till sydpolen?

Kom Jolin bort under en resa till Kroatien?

Nej.

Och åter nej.

De har samlat sina krafter och sin intelligens och är nu tillbaka – starkare än någon, någonsin.

Här och nu, idag, presenterar vi chodden i ljudformat. I samband med att Bokkalaset i Ekenäs inleds, lanseras också stadspromenaden Om oss och kring oss i Ekenäs.

Lyssna, varsågoda!